.

Många nya personer jag träffar kan inte se mig som den personen jag igentligen är. Jag är glad, sprallig och inte alls intresserad av träning och vad jag äter. Men det är en utsida, en utsida som skapar problem sen när dom får reda på mitt inre. Och jag är inte öppen av mig, jag vill inte berätta mina problem. Därför söker dom sig till andra, som har fått fel uppfattnig, om ALLT! Därför, får jag stå ut med skiten - alltså att jag ljuger. Men sanningen är, jag ljuger inte. Jag vågar bara inte stå för personen som jag är på insidan, och är det konstigt? Jag skämms över mig själv. För vem vill igentligen må såhär? Vem vill spy upp all mat, och vem vill skära sig djupt?

Ni kan inte förstå, ni kommer aldrig förstå. För ni blundar, stänger av öronen och vänder ryggen till. Sen står jag där. På ruta ett, tillbaka till ensamheten. Tillsammans med rykten, falska saker. Och bullshit.

Sen finns det vissa stjärnor, som kan se igenom mig. Dom älskar mig för det, dom skapar sig en egen uppfattning om mig, och börjar faktiskt älska mig. Det är er jag vill tacka, det är ni som är värda att kallas människor.