.

Jag vet att inte jag får rösta eftersom jag inte är 18 år. Men jag är fortfarande ganska insatt i politik och jag har mina åsikter. & bara för att jag har mina åsikter, vill jag inte höra "jävla rasist" och grejer. Jag är sverigedemokrat/Moderat. Ja, en blandning. Det måste man väl kunna vara?! Politik är egentligen en ganska dum sak att ta upp, för man tycker så olika. Men dethär är vad jag tycker. Och låt mig få tycka det.

Varför ta in mer invandrare till Sverige, när vi inte har jobb till oss svenskar ens? Jag tycker inte det är fel på folk från andra länder, jag har absolut inget emot dom. Jag tycker bara att vi svenskar borde få jobb FÖRE eftersom dethär är "vårat" land. Sen förstår jag att dom måste ha någon stans att ta vägen om dom har krig i deras länder, men hur många andra länder finns det inte som dom kan åka till egentligen? Ta mig inte fel. Jag tycker bara att sverige borde skaffa jobb åt svenskarna först, sen hjälpa andra.

Och detdär med lagar och regler och vad det nu är alltihopa. Säg att vi skulle komma till ett land med t.ex mycket muslimer - alltså ett land där man nästan tvingas vara muslim. Vi hade varit tvugna att dra på oss en slöja och lära oss deras språk, för som dom har det, så ska det va. Men när dom kommer till Sverige, ja då ska inte dom behöva leva efter oss. Nu pratar jag om, att skaffa sig jobb, lära sig svenska osv.. Hur många invandrare är det inte egntligen som INTE VILL lära sig det svenska språket?

Mona Sahlin tycks också ha sagt ”Om det står mellan Muhammed & Lars om ett jobb ska självklart Muhammed ha jobbet.” Ursäkta? Ska det inte vara på samma villkor? Jag känner mig fan diskriminerad som svensk i Sverige. Samt tycker jag inte det är okej för muslimer att diskriminera homosexuella.

Jag skulle absolut inte rösta på Sverigedemokraterna OM  något annat parti tog upp denna fråga. För det här är inte okej.. VARFÖR ignorerar alla partier SD, det gör att de får uppmärksamhet av folket. Nog kommer SD in i riksdagen detta år – och det måste ju betyda något? Det har absolut inget att göra med turkar, italienare, norrmän, svenskar, finnar eller whatever. Det har med att göra att ALLA ska må bra & ha en rättvis chans, inte bara invandrarna. Jag säger inte att jag ska rösta på SD – de väljer jag när jag står där. Men en sak är då helt säker; jag röstar absolut inte på socialdemokraterna. Vad är det för jävla trams..

 

jag läste här om dagen att pensionärer får betala för att sköta om sina tänder i ett sånt pass skick att det går att äta med dem, och invandrare får all tandvård betald av soc. Jag menar inget illa mot invandrare, snarare Sverige. Att det är sant!! Jag vet inte med er men min morfar har jobbat hela sitt liv, betalt sin skatt & skött sitt – det gör ont i mig att veta att någons mormor, morfar, farmor eller farfar inte har råd med detta. Även om  du inte har någon morfar eller mormor, du kommer själv att bli en en dag.  Därav, får det mig att vilja rösta på SD. I alla år har man fått höra att om man inte ställer sig upp och låter tanten sitta på bussen är man ett as. Men för politikerna är det okej att ta betalt av vissa men inte andra

 

Jag vill att alla som bor här IDAG ska ha det bra & må bra INNAN fler kommer hit. Ja, jag tycker så.. faktiskt! Oj va hemskt. Eftersom att det är totalt hemskt att prata om detta öppet så tror jag, på både gott & ont, att många kommer rösta på SD ”i smyg”. Och de är ju faktiskt löjligt att man inte ska våga säga vad man röstar på, om man det vill. De finns inte ett parti som tycker precis som jag. De finns lite här & lite där – men jag bor på landet, rödgröna kan inte få vinna för då stiger bensinpriset till skyn för dom tror att alla bor i sthlm o tar tunnelbanan ner på stan. Haha, så hey – im blue.  men jag älskar er ändå om ni är röda, gröna eller neutrala :)

"Som om du inte skulle bry dig.. Jag vet att du bryr dig, du behöver inte låssas.
Lilla vän jag förstår att du har det svårt, men varför ljuga om det?!"

Jag.hatar.er.kossor.som.sprider.saker.

Nej. Det är bara kul om folk läser min blogg. Men det är inte därför jag bloggar. Jag brukar inte ens kolla min statistik, och det ska jag fortsätta med. Dethär är ju en blogg om mitt liv, alltså förstår jag om jag inte blir "någon känd stor bloggare" - men jag tror ändå att folk som inte bryr sig om statistik som kommer att toppa listorna. Dom som faktiskt vågar att vara sig själv, och dom som bloggar för att det är kul. För är det kul att blogga, då orkar man ju lägga energi på det och inte känna sig tvungen.

Jag vet att jag har varit "en-såndär-som-gör-allt-för-statistik" men det lönar sig inte i längden, man får inget vanligt liv på sidan om och man bryr sig bara om bloggen. 'Hädanefter ska jag nog bara skriva 5-8 inlägg om dagen' - bullshit. Jag är inte den. Vissa dagar kanske jag bloggar 20 gånger, medans dagen efter så bloggar jag 2 gånger. Men vad gör det? Jag lever mitt liv fullt ut.

Visst kan jag ångra mig ibland, att jag faktiskt bloggar så mycket. Och att det tar mycket tid. Men sålänge jag tycker det är kul så ska jag fortsätta. Och jag tror jag har slagit rekord nu faktiskt, lite mer än 500 inlägg på snart 3 månader. Jag som alltid brukar byta blogg efter en månad då jag tröttnat och lagt ner. Pågrund av min statistik. Men jag har inga planer på att lägga ner än på länge, så länge som det är min blogg, och inte eran.

MEN KOM IHÅG. Gillar ni min blogg - så finns det en bloglovin' ikon där på sidan. Det är bara att lägga till mig. Inga problem alls, jag tror faktiskt att det var därför jag skapade den.


ERAN FRÅGA - Bloggar ni för statistiken eller bloggar ni för att det är kul? Jag trormånga säger att dom bloggar för att det är kul, men tänk efter en gång till då. Vill ni bli stora på bloggningen, bli som kissie & allihopa eller gör ni det för er själva, för att ni ska kunna läsa om 5 år och se vad ni tyckte var intressant/tråkigt/underbart?

Folk som tar knark, droger - ja ni vet. Dom anses ju ofta som "dåliga personer" och är man en liten kille/tjej på 12 år så tror jag inte man får umgås med "sånt folk" för sina föräldrar. Men vad tycker ni? Är det rätt eller fel att döma någon pågrund av vad den gör? Det är ju nästan samma sak som att döma någon för att den röker, eller för att den snusar eller dricker alkohol. Men ändå är det inte samma sak, ellerhur? Knark är ju mycket farligare, mycke mer olagligare och det är bara "vissa som gör det".

Men sen när man blir äldre då, man kanske börjar gymnasiet och vill testa lite saker. Man testar att röka lite, se vad som händer men inte planerat att fastna. Man man gör det ändå. Man slänger ut flera tusen i månaden på att få sitt begär uppfyllt och man tappar många människor efter vägen. Men sen, då händer det något. Man får plötsligt hjälp med sitt beroende, man ser ljuset igen och man vet att snart är jag fri - jag är fri från "detdär som aldrig skulle hända mig". Men sen då, ska man anses som en knarkare eller ska man få en chans till?

Jag anser inte att knarkare är dåliga personer eftersom jag vart där själv, och jag hoppas att man kan få en ny chans. Men jag vet hur det är själv, och alla vill inte ge en den chansen. Det är inte alls som vill testa, och jag minns att jag sa 'det är för dom inte vågar' jag vet inte - ni kanske inte vågar, eller så vågar ni stå imot.
Men vad står man imot? Knarket eller? Är det bara det. Eller är det att "inte bli som dom jävla knarkarna som sitter där borta"? Jag har ingen aning, men för mig är även en knarkare människa.

Jag är 16 år, sexton jävla år. Men vet ni? Jag har varit med om mycket ändå. Mycket som mina föräldrar vet om, mycket som dom inte gör. Och anledningen är för att jag är för rädd för att såra dom. Jag hatar att såra folk som står mig nära, för jag vet inte hur länge jag har dom. Och tro mig, ibland kan man hålla käften för att inte såra sina föräldrar - och det man inte vet lider man inte av.

Tänkte berätta väldigt personliga saker om mig själv nu. Fråga mig inte varför. Men ni frågar så mycket - om allt. Så varsegoda, läs medans inlägget är kvar (nej just ja, jag tar aldrig bort) Men iallafall läs ;

- Jag har knarkat. Ja, det är kanske inget man vill säga "öppet" men jag gör det. För jag gör det inte längre, jag ska vara med i en stödgrupp och jag vill säga vad jag tycker. Jag är inte imot knark igentligen, jag kan inte säga att jag tycker det är dåligt. För jag kan sakna tiderna ibland. Närheten, man hade alltid något. Man kunde andas, man kunde vara sig själv 'trodde man'. Man var så himla stolt över sig själv att man klarat det och att man kunde vara själv, stå på egna ben och inte behövde någon annan.

Jag har varit mobbad i stort sett, hela mitt liv. Aldrig haft någon riktig kompis, som varit 'the best friend' aldrig någon i min egen ålder. Jag kan säga att jag var mognare än alla andra, både fysiskt och psykiskt. Vilket var jobbigt för mig under en väldigt lång tid. Jag kunde inte riktigt prata om saker som jag ville prata om, med dom jag var kompis med. Jag tvingades (inte tvingades, men för att vara en bra kompis) att leka med dockor när jag var 10-11 år och jag tyckte det var jätte pinsamt. Men det tyckte inte mina kompisar. Jag var inte den som ville leka, jag ville hellre vara ute på stan och kolla.

Jag har aldrig varit snygg (jag är inte ful nu) men när jag var mindre hade jag problem med vikten, jag ville igentligen inte bry mig, jag övertlade mig att jag inte skulle bry mig. Jag lät mamma klippa mig, så det såg väl sådär ut. När jag gick i sexan bestämde jag mig för att vara raggare, men det var inte mitt riktiga jag - då kom tiden då jag blev deprimerad. Jag hade ju hört om dom som skar sig och plågade sig själv väldigt mycket, men jag vågade aldrig, jag visste inte vad man skulle göra. Så jag började istället klippa mig i armarna, nacken, benen och andra ställen såsom halsen och där jag kom åt på ryggen. Jag har fortfarande ärr. Sommarlovet till sjuan började jag stänga in mig, satt vid datorn och blev bilddagboksnörd. Som jag sa så har jag aldrig varit "den snygge" och aldrig fått den uppmärksamheten utav killar som jag ville ha. Därför började jag ta vissa bilder, pushade med brösten på kort och visa mig i cam för gubbar. Men jag tänkte aldrig, 'detdär kommer jag ångra' och ärligt,nej jag ångrar det inte. Man lär sig av sina misstag helt enkelt. Men känslan som man fick då av alla killar, jag började få killar på internet och bestämde träff osv.. Det blev inget med det, men jag fick min uppmärksamhet och det var allt jag behövde. Jag började känns mig snygg, på riktigt.

Sen kom det "första internet killen gjorde slut, fjunis kallades han för, en skåning" och jag kom tillbaka till depressionen och började må dåligt. Kollade påbilddagboken, såg killar och tjejer som skar sig. Jag ville vara som dom, dom var snygga men kunde ändå visa att dom mådde dåligt. 'Sådär vill jag vara' jag klippte av mig allt hår och färgade det svart, igentligen vet jag inte varför. Jag förstörde mitt hår.

Jag började sjuan och hade då fått problem med acne, jag blev mobbad för det (och var inte heller då speciellt snygg) jag hade inga riktiga kompisar heller. Jag hade allt mitt på internet. Bara några veckor in i sjuan bestämde jag mig för att bli "emo" bära svarta kläder, sminka sig utav helvete och färga håret i massa färger och pierca sig på alla möjliga ställen. Mamma sa aldrig nej, och gjorde hon det så piercade jag mig med en nål. Jag var annorlunda, precis som jag alltid hade varit. Jag hade bara inte insett det.

Sen kom all skit. Jag ville vara snygg som alla andra, så jag började banta - bantningen slutade med att jag fick bulimi som fick att jag fick anorexia och jag blev bara mer och mer depprimerad. Jag skar mig överallt, funderade på att ta livet av mig, försökte anställa folk som kunde mörda mig.Men inget funkade, jag bangade ut. Jag hittade knarket, eller ska man säga att jag fick möjligheter till att ta det. Iallafall. När jag tig det och kände mig hög, allt kändes så bra. Jag behövde inte bry mig om dom som mobbade mig, folket jag var med (som var många år äldre) tyckte om mig för den jag var, jag behövde inte ändra på mig. Dessvärre så gjorde jag ju det utan att jag tänkte på det, med knark kommer svält och jag slutade äta.

Mina två tatueringar står för mitt liv. Diamanten är ingen diamant, det är en kristall som ska stå för kristallhasch eftersom det var det som fick mig att inse att livet är värt så mycket mer. Och svalan står för att jag är fri nu, jag ska aldrig hamna där igen. Så till er som säger att jag är wannabe, läs dethär och tänk efter. Tror ni jag snott mitt liv av någon annan? Tror ni att jag seriöst tatuerade in något på min kropp bara för att?

Allt har en mening. Man kanske inte vet vad det är från första början, men det kommer ikapp. Jag lovar, livet kommer ikapp, döden kommer ikapp och snart är man där och måste tänka på vad man gjort.

"Hon hade slutat, jag svär hon hade lovat mig
Nu tar hon sprutan tills ögonen blundar
Hur kan man njuta av att leva för att punda" j till e.

"Lilla gumman jag ser att du mår dåligt" j till mig.

"Du vill glömma problem så du vänder dig till horset
Du var död när du koka första skeden
Du ville inte skämmas så du satte den i benet
Tyvärr så har vi redan förlorat dig" e till mig.

16 januari - 2009.

Vad tycker ni? Dethär är alltså två av mina bästa kompisar som pratar
om mitt förra liv (mer om det sen) med varandra.
J = Jonas
E = Emilia
Mig = Jag alltså, Kitty.

Jag vet inte om ni kanske förstår texten, men tycker ni att det är kompisars ansvar att berätta för t.ex mig nu då, att det jag håller på med är fel och att dom vet om det. Eller ska man vara "kompis på ytan"? För mig hjälpte det otroligt mycket, för jag var rädd att andra skulle få reda på det, så jag vågade inte mer än på fest. SÅ det var ju igentligen bra att dom sa till mig, men alla reagerar ju inte lika, - så hur gör man?

Nu har du fått någon annan, visserligen har du sex med henne kommer jag förmodligen
ringa polisen eftersom hon är en katt. Men det är ju bra att du pratar med henne iallafall.

Ja, jag kan väl påpeka att jag är lat och orkar inte svara på alla kommentarer trotts att jag tycker att man borde göra det. Men eftersom alla ni underbara skrev samma sak, så kan jag skriva till er här.

Det kan tyckas vara ett lätt beslut att göra slut med S, men så är det inte. Eftersom jag har haft förhållande förut, och jag är hans första så tänkte han väl att "aa Kitty ska inte vara den första och sista" och det är det som gör så ont i mig, men han ÄR INTE otrogen eller vill ha ett öppet förhållande som några trodde. Problemet är att han älskar mig nu men han vet inte hur länge han vill ha mig (och det är klart jag vet att alla förhållanden håller inte livet ut). Men det känns ändå så himla jobbigt.

Jag älskar han för mycket för att orka honom gå, och som jag skrev innan så vet jag inte om det håller i två veckor till eller om det håller i fem år till. Det svåraste är att jag har precis börjat i samma skola som han, vi bor ihop och han är typ den enda jag känner här. Alltså känns det jobbigt att behöva känna såhär nu när jag precis börjat och inte känner någon, men det påverkar ändå mitt skolarbete..

Men som sagt! Tack för alla fina ord.

Jo, vi vet väl alla vem människan är. Kanske finns det någon som är lyckligt lottad, men det tror jag inte. Hon skrev i en tidning att hon skulle hjälpa svenska flickor "hälften av sveriges befolkning är överviktiga" . Och resten då, är hälften av dom underviktiga? Vem ska hjälpa oss.

Nej, jag gillar inte människan. Inte gjort sen första gången jag såg henne. Hon har liksom, fel livsinställning. Kanske inte rätt av mig att säga, en tjej på sexton år. Men aah, vi har alla våra uppfattningar om folk.
Vad är eran uppfattning om henne?
Tänk på att jag behöver inte publicera kommentaren.

Som rubriken säger. Man måste inte vara emo för att man skär sig. SJälvklart finns de emosar somskär sig, det kan jag hålla med om, och det finns en del groteska saker på internet där man ser emo skära sig. Men har ni tänkt på, att kanske jag, kanske din bästa kompis, din bästa kompis syskon eller någon i klassen skär sig. Men ni ser det inte, för hon är inte emo. Hon klär sig som er, hon lyssnar på hiphop och har långt blondt hår.

Jag förstår inte att inte svenska folket kan lära sig, man skär sig för att må dåligt (ja, det finns folk som skär sig för att få uppmärksamhet, men det har inget att göra med denhär texten!). Jag tror folk skär sig för att dom mår dåligt på insidan, och det gör så jävla ont i dom. Dom vill att smärtan ska försvinna, så dom skär sig och hoppas att det försvinner med blodet, eller att smärtan sätter sig på utsidan som den faktiskt gör för ett tag.

Texten är till er, som skrev emo till mig. Varför tror ni att jag är emo? Ser jag ut som en? Är det för att jag mår dåligt? Jag hoppas, att ni får känna på samma sak ni också. Då ska jag hälla salt i era sår.

(och nej, jag tar inte illa upp genom att bli kallad emo. Men ni säger det på ett sätt som låter negativt, jag tycker det är en grym stil och bara för man är emo så skär man sig INTE!)

Varför skriver folk till en att man är ful? Typ, "fan va ful du är". Är det för att dom själv ska må bättre, känna sig lite extra snygga och bättre. Eller har dom bara inget annat att komma med?! Jag förstår mig inte på dom människorna, och det jag absolut inte förstår mig på är att dom fortfarande kollar på bilderna osv..
(nej, jag pratar inte om mig själv nu utan jag såg en tjej på bilddagboken) . Och denhär tjejen då iallafall, det fanns nästan inte en bild där inte domhär personerna hade skrivit att hon var ful. Jag fattar inte, dom måste ju göra det bara för att retas och försöka göra henne ledsen.

Men jag tyckte hon var stark, hon fortsätter att lägga ut bilder på sig själv. Och hon gillar sig själv. Det är ju huvudsaken, man ska älskar sig själv! Och idioter som skriver så, ser antagligen inte bättre ut.

Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska få ur mig det jag vill säga. Men ändå så vill jag att ni ska kunna läsa om mina problem. Kan börja med, varför lägger du pengar på skit Sebastian?! Det gör mig förbannad, rent utsagt jävligt sur och grinig. Du lovar mig saker, men sen har du inga pengar. Du kan inte fråga din pappa om pengar, men nog FAN så ska du tanka för ungefär 600 kronor på en vecka. Jag får inte ihop det, de går inte.

Börjajobba, prata med din pappa, sök bostadsbidrag - gör något! Jg flyttar snart, jag lovar. Jag orkar inte med att du aldrig ska ha pengar till mig och dig - vårat liv. Det är din jävla bil och bensin som kostar. Snälla sälj den. Vi klarar oss utan bil, vi kan ta buss. Ljug för skolan och säg att du behöver busskort. Gör något, och det fort.

Är det några/någon jag aldrig kommer att kunna hata så är det folk som är ärliga mot sig själv, och mot mig. Som idag Amanda W, när du skickade sms till mig och berätta från din sida. Jag tycker det är skit bra, för då har båda en chans att få berätta utan att de blir missförstånd. Och trotts att du trodde saker, så kan du fortfarande umgås med mig och du tycker inte illa om mig. Jag kommer inte tycka illa om dig heller, för du är en ärlig person och du kan stå för det du säger. I love u, for that!

Ni behöver inte ens inbilla er att jag läser dom, så slösa inte på att sitta och skriva. Tack!