.

Jag är 16 år, sexton jävla år. Men vet ni? Jag har varit med om mycket ändå. Mycket som mina föräldrar vet om, mycket som dom inte gör. Och anledningen är för att jag är för rädd för att såra dom. Jag hatar att såra folk som står mig nära, för jag vet inte hur länge jag har dom. Och tro mig, ibland kan man hålla käften för att inte såra sina föräldrar - och det man inte vet lider man inte av.

Tänkte berätta väldigt personliga saker om mig själv nu. Fråga mig inte varför. Men ni frågar så mycket - om allt. Så varsegoda, läs medans inlägget är kvar (nej just ja, jag tar aldrig bort) Men iallafall läs ;

- Jag har knarkat. Ja, det är kanske inget man vill säga "öppet" men jag gör det. För jag gör det inte längre, jag ska vara med i en stödgrupp och jag vill säga vad jag tycker. Jag är inte imot knark igentligen, jag kan inte säga att jag tycker det är dåligt. För jag kan sakna tiderna ibland. Närheten, man hade alltid något. Man kunde andas, man kunde vara sig själv 'trodde man'. Man var så himla stolt över sig själv att man klarat det och att man kunde vara själv, stå på egna ben och inte behövde någon annan.

Jag har varit mobbad i stort sett, hela mitt liv. Aldrig haft någon riktig kompis, som varit 'the best friend' aldrig någon i min egen ålder. Jag kan säga att jag var mognare än alla andra, både fysiskt och psykiskt. Vilket var jobbigt för mig under en väldigt lång tid. Jag kunde inte riktigt prata om saker som jag ville prata om, med dom jag var kompis med. Jag tvingades (inte tvingades, men för att vara en bra kompis) att leka med dockor när jag var 10-11 år och jag tyckte det var jätte pinsamt. Men det tyckte inte mina kompisar. Jag var inte den som ville leka, jag ville hellre vara ute på stan och kolla.

Jag har aldrig varit snygg (jag är inte ful nu) men när jag var mindre hade jag problem med vikten, jag ville igentligen inte bry mig, jag övertlade mig att jag inte skulle bry mig. Jag lät mamma klippa mig, så det såg väl sådär ut. När jag gick i sexan bestämde jag mig för att vara raggare, men det var inte mitt riktiga jag - då kom tiden då jag blev deprimerad. Jag hade ju hört om dom som skar sig och plågade sig själv väldigt mycket, men jag vågade aldrig, jag visste inte vad man skulle göra. Så jag började istället klippa mig i armarna, nacken, benen och andra ställen såsom halsen och där jag kom åt på ryggen. Jag har fortfarande ärr. Sommarlovet till sjuan började jag stänga in mig, satt vid datorn och blev bilddagboksnörd. Som jag sa så har jag aldrig varit "den snygge" och aldrig fått den uppmärksamheten utav killar som jag ville ha. Därför började jag ta vissa bilder, pushade med brösten på kort och visa mig i cam för gubbar. Men jag tänkte aldrig, 'detdär kommer jag ångra' och ärligt,nej jag ångrar det inte. Man lär sig av sina misstag helt enkelt. Men känslan som man fick då av alla killar, jag började få killar på internet och bestämde träff osv.. Det blev inget med det, men jag fick min uppmärksamhet och det var allt jag behövde. Jag började känns mig snygg, på riktigt.

Sen kom det "första internet killen gjorde slut, fjunis kallades han för, en skåning" och jag kom tillbaka till depressionen och började må dåligt. Kollade påbilddagboken, såg killar och tjejer som skar sig. Jag ville vara som dom, dom var snygga men kunde ändå visa att dom mådde dåligt. 'Sådär vill jag vara' jag klippte av mig allt hår och färgade det svart, igentligen vet jag inte varför. Jag förstörde mitt hår.

Jag började sjuan och hade då fått problem med acne, jag blev mobbad för det (och var inte heller då speciellt snygg) jag hade inga riktiga kompisar heller. Jag hade allt mitt på internet. Bara några veckor in i sjuan bestämde jag mig för att bli "emo" bära svarta kläder, sminka sig utav helvete och färga håret i massa färger och pierca sig på alla möjliga ställen. Mamma sa aldrig nej, och gjorde hon det så piercade jag mig med en nål. Jag var annorlunda, precis som jag alltid hade varit. Jag hade bara inte insett det.

Sen kom all skit. Jag ville vara snygg som alla andra, så jag började banta - bantningen slutade med att jag fick bulimi som fick att jag fick anorexia och jag blev bara mer och mer depprimerad. Jag skar mig överallt, funderade på att ta livet av mig, försökte anställa folk som kunde mörda mig.Men inget funkade, jag bangade ut. Jag hittade knarket, eller ska man säga att jag fick möjligheter till att ta det. Iallafall. När jag tig det och kände mig hög, allt kändes så bra. Jag behövde inte bry mig om dom som mobbade mig, folket jag var med (som var många år äldre) tyckte om mig för den jag var, jag behövde inte ändra på mig. Dessvärre så gjorde jag ju det utan att jag tänkte på det, med knark kommer svält och jag slutade äta.

Mina två tatueringar står för mitt liv. Diamanten är ingen diamant, det är en kristall som ska stå för kristallhasch eftersom det var det som fick mig att inse att livet är värt så mycket mer. Och svalan står för att jag är fri nu, jag ska aldrig hamna där igen. Så till er som säger att jag är wannabe, läs dethär och tänk efter. Tror ni jag snott mitt liv av någon annan? Tror ni att jag seriöst tatuerade in något på min kropp bara för att?

Allt har en mening. Man kanske inte vet vad det är från första början, men det kommer ikapp. Jag lovar, livet kommer ikapp, döden kommer ikapp och snart är man där och måste tänka på vad man gjort.