.

Jag är en livs chillare. Det är inte mycket som når mina innersta känslor - och gör det det så märker ni det. Då kommer jag förmodligen att lägga ner bloggen, ladda pistolen och skjuta mig. Jag har lärt mig att ta saker "ett barn som uppfostras av smällar lär sig att ta dom". Men det betyder inte att jag inte behöver pauser i min vardag, som när jag kan sätta mig i fönstret och sjuga för mig själv. Kanske ta en kopp med vatten, eftersom jag inte är vuxen nog för kaffe (eller så vuxen kommer jag aldrig bli).

Med denna texten menar jag inte att jag inte är känslig, för det är jag. Jag kan bli ledsen av elaka kommentarer, kärlek och allt detdär. Men nu pratar jag om mina innersta, dom som håller kvar allt och sätter en i en depression. Lever man livet så lever man nog antagligen lite längre, det ska bli mitt motto.